Nyfödd, äcklig & singel

Nu tänker jag ta upp den här bloggen igen. För det ska nämligen bli världens roligaste sommar. Jag är ju spritt språngande nybliven singel och därmed även som en vante i vinden. Det ska festas, det ska sulas sedelbuntar ner på havets botten och det ska levas nu. Och sen ska det med jämna mellanrum kraschlandas här och var. Men det är iallafall nu det gäller. Beachen 09. Se upp, för här kommer jag.

Apperopå kraschlanda så gjorde jag just det igår. Jag ramlade ner för ett stup, som jag brukar säga för att låta märkvärdig. Den sanningsenliga berättelsen lyder dock som följer. Jag var på en båt. Anmärkningsvärt berusad. På vägen ut måste jag gå ner för världens brantaste samt längsta trappa. Istället ramlar jag ner för hela den. Och slår mig både gul och blå. Idag har jag så ont i kroppen att jag knappt kan sätta mig upp. Rätt åt mig.

Den här kraschlandningen, however, markerar en ny start för mig. Så är det ibland. Ibland måste man kraschlanda för att man ska förmå sig själv att rätta till kragen. Och det betyder inte att jag inte kommer kraschlanda igen, för det kommer jag säkerligen. Men jag kommer inte göra det på samma sätt. Man lär från sina kraschlandningar helt enkelt.

Imorgon ska jag jobba. Det är lika bra. Det genererar pengar. Och utan pengar är faktiskt ingenting roligt. Om det inte är gratis förstås. Det är det ibland. Rätt sällan. Men det är även godast. Svingott är det. Och Rock'n'roll. Sedan hade jag faktiskt tänkt lyfta ett och annat finger den här veckan, på bekostnad av fritid, som ju för övrigt ändå inte är värt någonting om man inte fyller den med nåt. Skriva lite sköna riff, repa lite, rappa med Linus. Allt sånt där som är typiskt roligt. Sedan har jag ju en jävla recensionjävel att ta tag i. Gudars skymning vad jobbigt. Jag har åtagit mig att skriva en recension åt en jävligt coolt magazine från England som heter Bad Acid. Vänta, man kanske till och med kan slänga upp en länk...

http://www.myspace.com/badacidmagazine

Jaja. Det där får duga. Det är svårt som fan att skriva på engelska. Men det fina i kråksången är att det är lärorikt. Och gratis, för dom. För jag får nämligen ingenting för mödan. Bara en promoskiva av Manatees senaste album "Icarus, the Sunclimber". Gillar man skrik och panik och Neurosis lär man gilla även dom. Och så en "länk" på det.

http://www.myspace.com/manateetheband

Ingen kommer orka kopiera texten, öppna en ny flik, klistra in texten och trycka på enter. Hoppas det blir en länk automatiskt. Det har jag varit med om förut. Nog om det.

Jag kraschlandade fan lite i fredags också. Fick ur mig lite ord som var bra att få ur sig. Även om det var rätt sämst på sätt och vis. Det var oundvikligt. Precis som allt annat. Jag har sagt det, i och för sig inte så många gånger, men jag säger det igen; Allt jag gör, gör jag för att jag måste. Determinism heter det på fackspråk. På ett ungefär.

Fan, smärtorna blir värre. Jag måste nog ta en kalldusch eller nåt. Så svullnaden lägger sig.
Jag ska försöka lära mig att lägga in bilder till nästa gång. Får konferera med bloggproffsen. Ses i ovädret.

ush vad bittert

Förlåt. Jag har det rätt bra. Och ingenting är orättvist. Men det är fortfarande outsägligt torftigt ibland.

untitled

Min kompis Henke, eller Henrik som han egentligen heter, bloggar för Aftonbladet och får pengar raka vägen in på bankkontot för det. Det verkar svinsoft. Betydligt softare än att vad som känns som var eviga stund pallra sig iväg till Uppsalas olika korttidshem och jobba för en pissig lön i en pissig miljö. Men! Det får jag leva med.

I övrigt är livet kul ibland, men också väldigt tråkigt. Mycket har säkert med vädret att göra. Det är jämt mörkt ute. Och så är jag en jävla svennebanan som inte klarar dom minsta utav motgångar.

Nej. Om sanningen ska fram så är jag bara jävligt understimulerad och har depressiva tendenser. Det går ju att göra något åt. Men alla är så jävla nöjda hela tiden verkar det som. Allt på rutin, resten av livet tills man dör. Ska det behöva vara så?

Hej dagboken. Idag har vi bråkat om gitarrljud i studion. Det var tråkigt men nödvändigt. Jag är inte särskillt orolig över att det kommer bli bra i slutändan.

Här kan man följa allt tjaffs:
sterikblog.wordpress.com

Idag ringde en man från Labanskolan och väckte mig. Han informerade mig om att jag inte hade fått jobbet som jag sökt där. Det var tråkigt. Men det är inte hela världen.

Jag skiter fan i hösten. Jag skiter i allt förutom det som får mig att må bra. Och det kommer jag fortsätta med tills det inte fungerar längre.

lågliv

Jag hoppas inte turen har vänt. Men den senaste veckan har känts rättså värdelös. Inte direkt på grund utav någonting speciellt utan bara som vanligt; gammal hederlig ångest. Det går nog över. Det brukar det. Jag måste bara vila, göra nåt kul, få skiten att vända. Jag antar att jag reagerade kraftigt på att börja jobba igen efter min ynka veckas semester. Som för övrigt var underbar. Ikväll ska jag gå på nya Batmanfilmen med Linnea. Hoppas jag blir på bra humör av det.

2008, hittills ett bra år. Överlag. Som jag förutspådde.

2008 har varit ett bra år hittills. Med några få undantag. Det var länge sedan saker och ting var så här soft. Jag känner hopp inför livet. Det går bra nu, kompis det går bra nu. Och det är på tiden. 2007 var till exempel inte helt till belåtenhet. Sedan kan man ju gnälla hur mycket man vill över jobbet. Och det gör man gärna. Varje gång man jobbar så blir man överraskad över hur tråkigt det faktiskt är att jobba. Och varje ledig dag blir man överraskad över hur fantastiskt jävla svinskönt det är att vara ledig. Och jag har så jävla svårt att acceptera att jag jobbar. Jag är på jobbet och tänker "det här är inte värt pengarna, det är fint väder ute", till exempel. Eller bara "fan vad det suger att jobba, det är till och med värdelöst väder ute". Det är omöjligt att värdera fritid. Fritid är nämligen ovärderligt. Men! Till hösten, om jag har tur, så kanske jag får ett soft jobb på Labanskolan där dom sysslar med musik och teater och sånt. Skulle passa mig perfekt. Men om jag har ännu mera tur så kanske vi får turnera lite med bandet. Om skivan kommer ut i tid dvs, osv. Den ska för övrigt spelas in om två veckor. Antagligen kommer den bli hur bra som helst. Mycket tyder på det.

HEJ!

Det var länge sedan jag skrev här. Undrar om det är bra? Eller att det kanske betyder att det har varit bra den senaste tiden. Det har det nog varit. Det är märkligt hur hastigt tiderna kastas om. Helt plötsligt ba; nu hänger jag med dom här personerna och gör dom här grejorna. Jaha. Men det fina med livet är ju att det är just så. Varje epok har sitt egna genuint softa. Bortsett från ett par kanske. Fast nja. Man tar ju lärdom av allt. Sedan kommer perioder tillbaka. Eller nja. Snarare att man kan hoppa på där man klev av och det gör ingenting att det var ett tag sedan. Så ska det vara tycker jag. Det är rätt soft i Uppsala ändå. Det bor många softa personer här.

Jobbet däremot är tråkigt. Det har blivit en jävla fritidsgård på många sätt och av olika anledningar. Jag funderar på att läsa på en folktöntskola i höst fast jag egentligen inte vill. Vad vill jag? Jo, jag vill ju göra musik. Men jag har ingen lust att sitta och spela folkvisor hela dagarna. Eller någon töntig jävla jazzdänga. Hur fan ska man bära sig åt? Ja, det tål att tänkas på. Men inte för länge. För snart är det höst igen och då måste man ha en sysselsättning och en inkomst.

Om man bara hade skitskitskitmycket pengar. Då skulle man kunna göra vad man ville varje dag. Hur vore det?